Hej igen från Kenya,
Att komma in på sjukhuset i Garissa är som att komma in i en helt annan sjukhusvärld än den vi har i Sverige.
Vi blev hämtade vid hotellet för en tur genom stan igen, idag tog jag några bilder för att försöka visa hur det ser ut. Svårt dock att genom vindrutan ge en bra bild av trängseln och alla människor.
Vi kom även idag fram till vårt mål utan några incidenter. Framme vid lasarettet möts man av vakter vid stora grindar. Jag vet faktiskt inte varför och vilka dom släpper in och inte. Vi blev dock insläppta utan problem eftersom Linyonyi, chefen för kirurgen på sjukhuset, var med oss. Linyonyi arbetade en del tillsammans med Carl-Axel Ekman och har även jobbat på SÄS i Borås, en mycket omtyckt man.
Linyonyi hade förberett sjukhusdirektören Dr. Hawa Boi att vi skulle. Dr. Hawa var ganska ny som chef, en relativt ung och trevlig tjej.
Vi snackade både historia och framtid och hon kände väl till Carl-Axel Ekmans och Göran Claes insatser på sjukhuset.
Martti hade med sig, instrument, speciella lampor, filter och en del annat från Sverige, som dom tacksamt tog emot.
Efter en dryg timme hos Dr. Hawa började vi gå runt på sjukhuset, vi kunde egentligen gå vart vi ville eftersom Linyonyi var med hela tiden. Vi var inne i en operationssal och kollade belysningen, just då ingen operation på gång i det rummet, men i rummet bredvid, där vi kikade in, pågick en operation. Vi var också inne på dialysavdelningen där tre personer fick behandling. Dessvärre hade en av deras fyra dialysmaskiner gått sönder, dom undrade om Martti kanske kunde laga den, men han sa nej. Det är tydligen väldigt svårt och man behöver licenser för att få fram reservdelar.
Vi tog oss också till den del av lasarettet där Carl-Axel Ekman gjorde sina första operationer, huset finns fortfarande kvar men är nu intensivvårdsavdelning. På tal om Carl-Axel, när han kom dit första gången fanns det inget rinnande vatten, så han och bland annat Göran Claes fixade ett litet vattentorn med pump, som fortfarande finns kvar, för att få in rinnande vatten på sjukhuset.
Runt omkring vattentornet finns träd planterade till minne av Monica Ekman, Carl-Axels fru, Mats Sävstam och Monica och Carl-Axels barnbarn som omkom i tsunamin 2004, visst är det fint att det finns minnen kvar efter snart 20 år.
En tråkig del av sjukhusområdet är att det inne vid sjukhuset finns ett område där man slänger gammalt material, en sopstation helt enkelt. Sjukhuset är totalt sett rätt slitet, men man försöker med sina små resurser renovera och förbättra, just nu höll man på att renovera sjukhusköket.
Tidigare har man haft läkare från olika länder, bl.a. Rotaryläkare från Sverige, fram till 2015, då dom drogs bort på grund av terroristattacken mot universitetet i Garissa, då Al Shabaab dödade 148 studenter. Efter det har det funnits läkare från bland annat Kuba och Etiopien, nu är det bara Kenyanska läkare bland de 600 anställda på sjukhuset.
Svensk sjukvård utsätts väl ibland för rätt kraftig kritik, men har man varit på ett sjukhus i Garissa, så är den för det mesta helt obefogad, enligt mig.
Ha det bäst av alla, vi hörs imorgon,
Bosse