Hej kära läsare,
Åter igen en spännande dag i Garissa.
Varje gång vi åker genom stan från hotellet till skolan och flickhemmet blir man förvånad över hur otroligt stökigt, dammigt, smutsigt och trångt det är. Infrastrukturen är obefintlig, vilket säkert beror på att Garissa ökat sin folkmängd från cirka 30 000 invånare 1990 till upp emot 500 000 idag.
Trots det är det hyfsat lätt att ta sig fram, man är hjälpsam i trafiken, som består av rätt många bilar, en hel del Tuc tuc (trehjulingar) och massor av motorcyklar, så kallade Boda Boda, taximotorcycklar. Dom åker man inte gärna med, det kan sitta upp till fyra personer på en motorcykel utan hjälmar. Till det, ofattbart mycket folk som går kors och tvärs, mellan bilar och annat, några trottoarer eller övergångsställen finns inte, men som sagt var man hjälper varandra i trafiken, imponerande att se.
Idag gick färden till flickskolan, vi var där vid inringningen klockan klockan åtta. Vi började med ett besök i huset där lärarna och den nye rektorn Kevin Milimu håller till.
Vi fick bland annat se de fina resultaten vår skola har i Kenyas egen Pisa-undersökning, skolan tillhör toppen i regionen, vilket både rektorn och lärarna var mycket stolta över, inklusive vi naturligtvis. För närvarande har dom sju lärare plus rektorn som utbildar i matematik.
Väldigt kul att gå runt i klassrummen och ibland sitta med på lektionerna. De flesta av flickorna vet vad vi heter, var vi kommer ifrån och varför vi är här. Det är otroligt tyst och fint på lektionerna och alla står upp när vi kommer in. Tyvärr har flickors möjlighet att utbilda sig sjunkit, i början av 90-talet var det 26-27% för några år sedan var det uppe i cirka 60% nu är det nere på 50 % vilket innebär att flickor fostras för att vara mannen till lags och sköta hem och barn.
Jag hade pennor med mig från Fristadskolan utanför Borås, som rektorn delade ut till de yngre klasserna, mycket uppskattat av tjejerna. Tänk att bli så nöjd och glad av en blyertspenna, men flickorna har inte så många ägodelar, ingen telefon och ingen dator, en del har i sig någon äldre modell av armbandsur.
Vi avslutade dagen på Abdullahis kontor och gick igenom lite bokföring tillsammans med hans ekonomiansvariga Eunice Wambui, hon lovade oss en årsredovisning senast den 15 februari.
Ikväll hade vi tänkt festa till det ordentligt, vi upptäckte igår att hotellet hade biffstek me pepparsås på meny, men den var slut så det fick bli en tallrik pommes frites med ketchup och sallad. Inte lika festligt, men hyfsat gott.
Nu har vi dragit oss till baka till våra rum, klockan är halv nio här och det fortfarande 32 grader, tur att det finns AC.
Imorgon skall vi besöka sjukhuset där Carl-Axel arbetade, vi blir hämtade vid nio-tiden.
Allt gott och bästa hälsningar,
Bosse